Jag gillar ingen precis som den är.

Jag är typ bäst. Typ bäst i hela världen. Jag var hela långa dagen i skolan. Gick inte hem, skolkade inte. Ingenting! Jag hade dessutom datorkunskapsprov som gick alldeles utmärkt trots att jag knappt varit på lektionerna! Visserligen råpluggade jag igår, men det tycker jag var ytterst duktigt av mig. Att plugga alltså. Jag har dessutom börjat simma. SÅ HIMLA BRA!
Ett litet försök till att peppa mig till livet.

Men idag när jag var i omklädningsrummet efter att jag hade simmat så gick en pojke förbi mig som var med sin mor på badhuset och viskade, väldigt odiskret, till henne "Mamma, är det där en pojke?". Det handlade förstås om mig. Efter som jag har kort hår. På ett sätt är det roligt, jag gillar fördomar, men och andra sidan så vill jag inte att de ska komma från barn. Då blir de så mycket mer uppenbara. Så mycket mer verkliga, sanna, bekräftade och allt sådant. Att den där pojken knappt sett en tjej med korthår och antagligen inte många killar med långt hår får en lite ledsen. Att Sverige inte kommit längre än att barn tror att håret spelar så stor roll, så stor roll att det skulle kunna avgöra om man vore pojke eller flicka.
Vojne vojne, finns mycket att oja sig över.